Auntie

I går blev jag äntligen moster! För andra gången ioförsig men jag blev lika glad denna gången. Soo lovely.

Nu är denna dagen nästan slut sen jobbar jag bara imorgon, och sen har jag semester i fyra härliga långa veckor! GutGut!

Men med henne är det fortfarande inte så bra. Hon ligger kvar på sjukhuset. Frågan är om hon orkar kämpa. Om hon vill kämpa. Hon har alltid varit envis, men tänk om hon nu plötsligt ger upp. Om hon inte orkar längre. Då finns det inget vi kan göra, för att då har hon ju bestämt sig.

Finns inga ord

Nu har det hänt en sak med någon jag älskar så mycket, och jag vet inte vad jag ska göra. Finnas där. Jo, men det är inte så lätt. Att hon som alltid har kämpat igenom hela sitt liv, helt plötsligt har gett upp. Och jag säger åt henne att kämpa, så som hon alltid har gjort, men hon vägrar. Hon som alltid har varit så frisk helt plötsligt blir så sjuk. Och jag tror inte att jag skulle vilja leva om jag fick ett liv som hennes (om det inte blir bättre) så hur ska man övertyga henne om att hon ska vilja leva det? Men det är klart att jag säger åt henne att allt kommer bli bra, vi kommer skratta åt det här som har hänt, fast när jag går hem så gråter jag. För jag vet så väl att inget kommer bli bra, och vi kommer inte alls skratta åt det här. Fast man får hoppas. Man MÅSTE hoppas.

Epilepsi

Hade ett ep-anfall igen. Precis som förra gången. Det var efter midsommar på måndagen. Kände redan på söndagen att jag inte kunde prata så bra som förut. Men det har ju hänt mig ibland innan, händer ju bla när man är trött, och då får man ju inte ep-anfall. Men nu hände det, jag hade gått upp, gjort mig iordning och skulle gå ut med Jackie. Jackie som man inte kan strunta i fast man håller på att få ett epilepsianfall. Så i början kände jag bara att ena handen var förlamad, sen när jag väl kom upp igen var halva ansiktet förlamat och det kändes som att jag skulle kvävas. Då ringde jag till min mamma, ringer alltid till min mamma, innan jag ringer ambulansen. Men då sa hon att hon skulle ringa ambulansen, sen ringde de till mig, jag kunde typ inte prata, men de kom ändå. Sedan ringde de från jobbet två timmar senare och undrade varför jag aldrig dök upp.. Men vem tror att man vill ha dessa jobbiga ep-anfall? Aldrig veta om det är ett grand mal, eller om det bara "bara" blir ett litet partiellt. Och är så trött på alla som tror att jag nojar. För att jag skulle aldrig få för mig att noja. Men när jag blir trött, så blir jag trött. Så trött. Det var jag inte innan sjukdomen, men det är jag nu. Inte ens mina vänner förstår, så hur ska någon annan förstå?

"Another shot of whiskey, can't stop looking at the door
wishing you'd come sweeping in the way you did before
And I wonder if I ever cross your mind,
for me it happens all the time.

It's a quarter after one, I'm a little drunk and I need you now
I said I wouldn't call but I lost all control and I need you now
And I don't know how I can do without, I just need you now

I guess I'd rather hurt than feel nothing at all."